Den del av den jag är som jag väldigt länge dissade, inte ville kännas vid, slog på mig själv över, ständigt försökte gömma och trycka ner var min känslighet. Jag hade en väldigt stark föreställning om att det är fel och nått negativt att vara känslig, känslosam, inkännande, lättpåverkad av exempelvis musik och filmer, människor. Jag kan ärligt erkänna att detta va nått jag hatade hos mig själv, för jag ville inte vara sån, eller snarare mitt ego ville det inte. Nu kan jag se att egot försökt skydda mig från att vara mig själv för det var inte accepterat av min omgivning att vara så känslig. För det är så egot funkar, det hjälper oss sätta upp skydd för oss själva i form av masker, försvar, roller, så vi slipper lida av andras kyla, intolerans och brist på kärlek.

Det var först när mitt uppvaknade startade som jag började möta människor som värdesatte känslighet. Och då började även resan till att acceptera och älska mig själv. Lite lustigt i det hela är att allt startade med att min son föddes, en av de känsligaste personerna jag träffat?

Det gjorde även att jag stängde ner kontakten till mig själv, min intuition, andliga vägledare, andligheten överhuvudtaget. Jag befann mig bland människor som var starkt påverkade och styrda av sina egna egon och obearbetade bagage, vilket gjorde att jag blev likadan. För vi påverkas mer av människor än vad vi mänga gånger tror, för det börjar liksom redan när vi föds, då är vi också som allra känsligast. Men även sen, vi är ju ändå flockdjur som söker värme, bekräftelse, kärlek, gemenskap med andra och får vi inte det vi behöver så börjar vi anpassa oss på olika sätt.

Det påverkade mig så klart, att förneka en rätt stor del av mig själv, som det ändå är. Sånt jag mådde dåligt över tryckte jag ner, packade på hög, jag vågade inte visa mina känslor fast att de många gånger låg precis under ytan- redo att visa sitt “fula” tryne när jag minst anade eller ville, jag tappade tron på mig själv, mitt värde, min tro på något högre, andlighet. Jag trodde inte ens att jag hade en intuition- min självförnekelse var oerhört stark, för det hade blivit mitt sätt att överleva- vi blir som vi umgås- så hur tror du människorna i mitt liv själva gjorde?

Vet du vad, gissa vilket verktyg jag använt mig massor av längs vägen i min andliga och personliga utveckling utan att jag ens förstått det själv?min egna intuition och känslighet. Det är precis det som gjort att jag kommit så jäkla djupt i mig själv, det är känslan jag följt när något känts jobbigt och skavt och jag har bara vetat vad jag behöver, fler gånger. Och musik, jösses vad jag gråtit, fått upp känslominnen som behövt läkas, in i tidigare liv- jag började läka mina karman innan jag ens visste att jag hade några, följt musiken, orden och det som händer i mig. För det är ingen som sagt exakt hur man gör eller hur det känns, men jag har gjort det ändå för nån stans har jag vetat att det är så det ska vara.
Lite coolt faktiskt nu när jag tänker på det??

Det är också varför jag gör det jag gör- alla som vill och känner den där längtan efter nått mer, frihet och att få vara sig själv, som vill uppleva livet och hur fantastiskt det faktiskt kan vara, i relationer fyllda av kärlek och samhörighet- det är till er jag skapar kurser❤

För egentligen är det din själ som ropar efter dig, den vill få ta plats igen, i dig, få komma upp ur all skit du samlat på dig i detta livet och många innan, som näckrosen som växer upp ur dyn vill den komma upp och skapa och uppleva allt det fantastiska den vet finns. ?❤

Behöver du hjälp med självkärleken? På www.livsinspiration.com har vi kurser i andlig och personlig utveckling som kan hjälpa dig❤️