Så länge jag kan komma ihåg så har jag försökt passa in, jag har anpassat mig efter andra så gott jag har kunnat men det har liksom inte räckt, jag har nog kämpat emot omedvetet. Och det är nått jag har fått höra ska ni veta, jag minns inte jätte mycket från när jag var barn, mitt ljus och min viljestyrka dämpades nog ganska tidigt, som vuxen gjorde jag allt jag kunde för att göra det bra för andra och jag satte mycket press på mig själv och det skulle helst va på mitt sätt för det va ju det bästa sättet, fanns nog en gnutta kontrollbehov med i bilden. Samtidigt var mitt självförtroende och min självkänsla på bott på den tiden så jag vågade inte ge mig ut i den stora läskiga världen, jag var enormt otrygg i mig själv, rädd för allt och övertygad om att jag aldrig skulle kunna klara mig själv. Jag har fått höra många gånger ”att jag inte jobbar, jag bidrar inte” för det måste man ju göra. Ingen förståelse alls, jag har läst och fått fyra barn, varav ett med handikapp så jag tycker jag har gjort vad jag kunnat. Jag har också varit väldigt bra på att gömma undan allt jobbigt för både mig själv och andra, jag tryckte hela tiden tillbaka mina känslor så tillslut låg de precis under ytan och pyste ut då och då vilket va väldigt jobbigt, jag ville ju inte visa dom eller ens känna dom. Samtidigt hade jag svårt att prata om mina känslor, kommunikation fanns knappt hemma när jag växte upp, man pratade typ om det nödvändigaste men inte mer. Så som vuxen blev jag ofta arg eller upprörd och det är ju inte bra, nej nej, samtidigt så förstod jag inte vad eller ens varför jag kände som jag gjorde- jag var väldigt omedveten om mig själv. Som vuxen har jag också ofta fått höra att jag är blyg, för tyst, lat för att jag inte städar eller lagar mat osv. Innan barnen kom fanns det mer ork, tid och lust för sånt, varför ska man krypa runt på golvet och städa hela dan när leksakerna ändå är utslängda efter ett par timmar igen, helt meningslöst- då lägger jag hellre tid på annat som att leka med barnen. Och det här med att jag är blyg och tyst, jag kanske inte hade nått att säga, jag kanske inte fick en syl i vädret för alla andra babblade och det kanske helt enkelt va så att jag inte ville säga nått för personerna och samtalen va ointressanta. Men tydligen är man konstig om man inte pratar hela tiden? Jag la press på mig själv att försöka vara mer social men det gick inte alltid så bra. Idag, eftersom jag jobbat så mycket med tryggheten i mig själv, så känner jag mig inte längre lika blyg och osocial som då, jag har förstått och accepterat att jag är tyst men med rätt människor så kan jag va enormt social, men jag har inga problem med att tyst betrakta och lyssna också, det kan va rätt skönt ibland, och jag pratar med de jag vill, jag umgås med människor som låter mig vara den jag är och som är intresserade av att höra vad jag har att säga. Att försöka prata med nån som inte är intresserad av vad jag har att säga har jag upplevt många gånger, det ger en enorm känsla av avvisning och man blir arg och besviken och det känns som man inte är värd att lyssnas på. Nu när jag bor själv så städar jag när jag själv vill, diskar när det behövs och lagar mat utan att nån har eviga åsikter om hur och när det ska göras och det är sååå skönt.

Har ni mött personer som aldrig är nöjda vad ni än gör? Det har jag och tillslut har jag insett att det är den andra personen som har problem och det är inte jag som gör fel, iaf inte bara. Jag har försök och försökt, senaste gången tyckte jag själv att det hade gått jätte bra, jag ansträngde mig verkligen men fick ändå höra sen att jag betett mig konstigt och jag var ”fel”. Då tänkte jag att jag skiter i å anstränga mig mer för det spelar ändå ingen roll vad jag gör så är det ändå inte bra. Så jag tänker fortsätt va konstig för det är det jag är bra på?.

Jag har brutit mig ut ur många bekväma boxar, både mina egna och andras, jag vill va fri att vara mig själv, inte anpassa mig för andras bekvämlighet- då utmanar jag hellre, kliver ut ur normen och kanske leder det till att nån annan gör samma sak. ??

?Kram?