Hej hej!
Så länge jag kan minnas så har jag varit mörkrädd. För några år sen så gick jag några gånger till ett medium som berättade att jag lyser så starkt att det drar till sig massa energier- jag är som ett smörgåsbord. Det förklarar ju varför jag känner mig jagad i mörkret och ofta sånt obehag- usch. När jag var liten och gick promenad hos min mormor så envisades hon alltid med att gå utan ficklampa på kvällen- det var hemskt, jag vill aldrig gå sist om vi är flera stycken- det som jagar mig kan få ta nån annan istället?.
Jag har en kompis som bor på landet och de har ingen utebelysning- alls?och det känns så tydligt att ”de” kommer när man går ut i mörkret. När Elias var liten och vi hade hälsat på henne så blev jag jätterädd under tiden jag knäppte fast honom i bilstolen och jag försökte skynda mig, det kröp i hela kroppen, så tittar Elias bakom ryggen på mig, som om det faktiskt var nån där och jag trodde jag skulle hoppa ur skinnet?
Värst är det när jag inte mentalt förbereder mig, när jag glömmer sätt upp skydd så jag inte går in i rädslan, men jag glömmer ofta av det, speciellt eftersom jag undviker mörker så mycket jag kan. Ett tag tänkte jag att jag hade stora vingar som flaxade bort energierna eller i alla fall höll dom på avstånd. När jag blir rädd inomhus är det ofta för hjärnspökena kommer igång efter nån läskig film eller nått och då kommer fantasier om allt möjligt lebbigt igång- då tänker jag att en stor ljusstråle går genom hela mig och upp över huvet till himlen typ och att det ljuset ”skrämmer” iväg och det brukar hjälpa.
Jag har gjort andekontakter på kurser och så men aldrig varit rädd vid de tillfällena så det känns som jag behöver redan ut mer vad som är vad.
Den senaste tiden har jag börjat känna att det vore spännande att besöka ett spökhus eller nått- för att få känna mer hur det känns kanske också utan att bli så rädd- förhoppningsvis ?. Jag tänker att min rädsla kanske beror på att det är nått okänt som jag inte förstår och tror att jag inte kan kontrollera. Förr när jag tittade på Det Okända så blev man ju jätterädd, speciellt när de prata om ”spöken” som störde på nätterna och när jag tittar på skräckfilm så är det de där folk blir besatta av demoner och sånt som jag tycker är värst?nu för tiden så undviker jag faktiskt skräckfilmer- iaf de jag vet är jobbiga för mig- så mycket jag kan för jag mår inte bra av dom. Det känns ju rätt onödigt om jag ändå sitter med en kudde och blundar halva filmen?
Igår kväll hände nått som jag inte kan minnas har hänt förut- jag gick ut i köket och när jag tittade ut genom fönstret på mörkret bakom gatubelysningen så tänkte jag att dit vill jag gå?kan säga att jag blev förvånad över mig själv men tänker att det är ett bevis på den trygghet jag börjat känna i mig själv tack vare allt jobb jag gjort med mig själv de senaste åren. Men jag vill inte göra det själv, jag känner iaf just nu att jag behöver nån med mig för att inte gå in i den där paralyserande rädslan som kommer i mörkret?nån som kan hjälpa mig känna och förklara saker, det kanske kan bli mitt projekt i sommar- att ” gå in i mörkret” ??
Kram på er?
