Jag ska erkänna att jag haft en enormt kass tillit till mig själv. Som medberoende i många år så raderas liksom man själv för man ska bara finnas till för andra. Ens egna behov har noll värde, ens egna förmåga att ta sig fram i livet hindras liksom, så har det iaf varit för mig. Jag har många gånger känt mig ensam och övergiven inte bara av fysiska människor utan även av vägledare, gud och änglar. Jag har känt mig utkastad i en värld ensam att försöka överleva.
Även under min resa i det fysiska och själsliga uppvaknandet har jag många gånger tvivlat på att de finns, tvivlat på att jag ens har några egna guider och vägledare. Samtidigt som jag ju ändå har upplevt gudomlig kärlek några gånger längs vägen, känt närvaro och på nått sätt orkat fortsätta, jag har fått små knuffar framåt. Men jag har heller inte alltid förstått vad det varit jag upplevt och egot är bra på att så tvivel. Egot vill isolera och att man fortsätter vara i huvet, för där är det tryggare.
Jag kan se nu att allt jag gått igenom, alla tvivel, alla rensningar i mig själv, all inre läkning, var också en väg för att kunna ta emot. För nån stans längs vägen har jag fått för mig att jag inte förtjänar deras kärlek, att jag inte är värd något högre. Avvisningen har suttit så djupt i mig själv, självvärdet har varit på noll, för vad kan lilla jag vara värd. Men jag ser också min egen del, min egen skuld i det hela för när jag var liten så stängde jag av kontakten. Och jag måste förlåta mig själv för att kunna ta emot, precis som man behöver göra i det fysiska livet för att kunna ta emot andra människor.
Så mycket jag fått gräva fram den där inre kärleken, den till mig själv, till livet, till allt.
Sen några månader har min inre kritiker och perfektionist blivit tystare, den där rösten som ständigt maler om att jag inte är tillräcklig. Det har gjort att jag hör andra saker, jag har faktiskt kunnat börja lyssna och lita på att det finns något högre som vägleder mig, som finns med mig och som vill att jag lyckas nå mina drömmar. Jag känner mig inte lika ensam och vet du, nu när mitt ego inte är lika dominant, när det inte ständigt maler med tankar, rädslor eller tvivel så kommer jag närmare mitt hjärta, känslan och min intuition och det är där dom är❤️
