Det är inte säkert att man ser det destruktiva förrän man redan är “fast” i relationen eller när man är ur den. Så har det iaf varit för mig. Många vändor har det blivit innan jag lärt mig, innan jag sett människors beteenden som något som är fel och inte bara mitt fel. Mycket kring det där handlar också om självvärde, för bristen på det gör att väldigt mycket släpps in och tillåts som inte är bra för en.

Det svåra längs vägen har jag tyckt är det där subtila, du vet när man reagerar på något som sägs, utåt kanske det inte verkar så märkvärdigt men inom en känner man hur något triggas, man reagerar per automatik, kanske vill gå in I försvar och det man möts av från den andra personen är att man är konstig som ens reagerat. Som att man är fel när det är den andra personen som gjorde nått, manipulationen i det har för mig tagit tid att förstå och ännu mer, att inte falla för den. Och nu förstår jag att det är toxiska beteenden jag reagerat på, när jag förut såg mig själv som svag och överkänslig ser jag nu som respons på respektlöshet, elakhet och manipulation, gaslighting.

Det är lätt att gå in I att skylla på sig själv när sånt här händer, när man reagerar känslomässigt när någon medvetet trycker på ens knappar för att just skapa den där reaktionen, som de sen vänder mot en och kastar tillbaka i ansiktet på en. Jag trodde länge att det var något jag förtjänade pga mina gamla misstag. Det gjorde att jag tillät väldigt mycket och tog väldigt mycket skit, som att det var ett sätt att straffa mig själv. Och det är faktiskt först nu på senare tid som jag kunnat sätta mig själv utanför och se att, visst jag gjorde misstag i relationen, men man är också två i en relation, jag hade mina sätt att hantera saker på den tiden när jag fortfarande gick med en överfull ryggsäck av oläkta grejer, och även om jag velat göra annorlunda så blev det inte så just då.

Det är även lätt att man tar på sig för mycket ansvar, det har jag gjort. Ansvar för andras lidande när de behöver ta hand om det själva. Det va också ett extra sätt att straffa mig själv på ser jag nu, nästan som att bära deras smärta som ett extra hårt straff för mig själv. Så ja, det är rätt skönt nu när jag börjar känna att ansvaret faktiskt inte bara ligger på mig, att erkänna och ta hand om sina egna misstag är en stor grej för den egna läkningen och utvecklingen men att ta på sig allt gör att man fastnar på vägen. För nu när jag släpper taget om det så blir vägarna också mycket färre för det toxiska att komma in. Jag är inte lika öppen för jag släpper på skulden och skammen över mina misstag  när jag släpper den andra personens del att bearbeta.

Så det är mitt tips idag, släpp taget om skulden du bär, ansvaret över andras bördor, för det gör att du stänger vägar för toxiska människor att komma åt ditt inre lugn och balans.

Men också att lyssna på dig själv när något känns fel i möte med andra, det där som triggar, väcks upp, ger funderingar om du kände rätt, om du överreagerat, funderingar kring varför du ens kanske blev triggad eller reagerade på något. För med stor sannolikhet ligger det nått under ytan, något som inte syns utåt men som du ändå känt. Passiv aggressivitet syns inte alltid utåt, tonfall, ordval menade att jäklas. Ofta finns det ju i nära relationer av olika slag.

För egend del har jag precis sett tydligare hur pengar använts som ett vapen i en relation, mitt ex faktiskt, och han gör det än fast att vi är separerade. Det blir en extra utmaning när man har barn ihop. Men mönstren följer ju med tills man stoppar dom. Medvetenhet är ju en stor nyckel till att kunna komma framåt. Sen även det här med Silent treatment, att inte svara och kommunicera när vi har gemensamma barn, den triggar fortfarande och har gjort länge, men jag är mer grundad och trygg i mig själv nu så båda dessa sätt han använder för att störa min peace väcker också styrkan i mig istället för att skapa kaos och inre stormar som det gjorde förut.

Så, lite rant från mig idag fick det bli kring manipulativa, störiga offerkoftor- för det ligger också i deras grund. Och förhoppningsvis gav det nått, om inte annat så kanske trygghet i igenkänning❤️.

Love & Peace😘

Susanne