Det va längesen nu som jag delade med mig nått om min relatione till mitt ex. Enda anledningen till att jag måste ha med honom att göra är för att vi har barn ihop och gemensam vårdnad.

Jag har genom åren tagit på mig mycket ansvar kring hans beteende mot mig och trott att jag förtjänat det under väldigt lång tid. Så länge jag var tyst, medgörlig och utan gränser gick det hur bra som helst, iaf ur hans synvinkel, både före och efter vi separerade. Så fort jag började ha åsikter, säga ifrån eller visa missnöje så tog han det personligt och tryckte ner det igen.

Efter jag flyttade ifrån honom så kände jag på mig att han skulle bli besvärlig att ha att göra med om jag inte “skötte” mig, eller dimmade ner mitt ljus typ. Men grejen är den att jag lämnade honom för jag kände mig kvävd och själsligt begravd. Hade jag stannat så hade jag blivit sjuk, fysiskt eller psykiskt. Och det tog bara några veckor innan jag av mig själv började läka och frigöra mig, känslomässigt och energimässigt.

Och jag hade rätt insåg jag några år senare när jag började sätta gränser, vilja förändra, sa ifrån, hade åsikter. Jag har hållt kvar tron att det ska gå att diskutera, att vi ska kunna komma överens, kommunicera som vuxna människor. Men det har jag faktiskt nyligen, typ denna veckan, fått inse att det inte går. Men först har jag behövt se att hans beteende inte är normalt vilket tog lång tid, ännu längre att inse att jag inte förtjänade det- för det är vad inre växande skapar inom oss🥰.

Jag har fått lära mig om gaslighting, narcissism, manipulation, trauma bonding och massa andra toxiska grejer. Blivit medveten om hur mycket han tryckt ner och förminskat, lagt över skuld på mig istället för att se sig själv, projicerat och gud vet allt. Genom åren så har hans mask och kontroll blivit ruckat på genom våra duster och konflikter. Men det har blivit värre på senaste 2 åren och han använder tvångsmedel för att få som han vill istället för att se min sida. För det är också den stora grejen, han vägrar se att jag faktiskt kan ha rätt, i nått alls när vi tycker olika, det finns ingen reson, han ska bara ha rätt till varje pris. Och då går det inte att förhandla eller förmedla.

I höstas fick jag veta att han druckit öl när han haft barnen hos sig, vi separerade 2018 när barnen va små, varav en med extra behov. Jag visste inget och det va ett stort svek för jag har förutsatt att han skött sig när han haft ensamt ansvar för barnen. Det blev en utredning hos soc, jag beslöt att barnen skulle bo mest hos mig en period, av naturliga skäl. Utredningen är färdig nu och han har fått hjälp och våra problem med kommunication ska skötas genom öppenvården.

Under tiden utredningen var försökte han vrida verkligheten och sa att jag visst visste att han drack, vilket jag inte gjorde men nu tänker att hur kunde jag missa det. Han har vid alla tillfällen han kunnat trycka ner och peta på grejer jag gör, inte gör och allt som är fel. Så jag har känt mig som skurken fast att jag bara försökt göra det rätta för barnens skull. Och nu när utredningen är klar vill han ha tillbaka sina barn, vilket jag förstår men han har inte visat att han kan hålla sig nykter under längre tid, han tycker inte han har några problem, han har redan bevisat det och igår när det va hans helg (barnen har bara varit där varannan helg) så meddelande han att han tänker behålla barnen hela “sin” vecka, för det har han rätt till. Och ja, det har han men det finns ju en del att ta hänsyn till, men han har inga problem.

Den blicken och självbelåtenheten jag mötte, det kändes som att möta en smått galen människa. Som att nu banemej har jag inget att säga till om, nu är det han som bestämmer, suck. Det han inte vet dock är att all den skit han utsatt mig för genom åren har jag använt för att bli starkare I mig själv och han tror antagligen att jag bara ger upp, pyttsan. Jag har nog förberett mig för det här mer än vad jag själv vetat😅💪.

Det jag ser mer nu är hans hat mot mig och hur personligt det blivit. Det har alltid varit personligt men nu är det värre och jag har tröttnat på att bli överkörd.

Så, det va min “avlastning” för idag😅. Men det jag vill att ni ska få med er är att inte förminska det ni upplever, oavsett hur litet det måste se ut att vara, om det bara känns men inte syns, man är inte värd skit från andra. Toxiska beteenden är inte så självklara att se att de är där och påverkar för ofta har det blivit normaliserat sen länge.

Men man kan alltid använda sin inre kompass, förklara inte bort dina känslor och förminska för guds skull inte dig själv som de gör- för det är verkligen inte normalt.

Kram Susanne