Hej på er!
Jag tänkte fortsätta lite med temat att passa in eller försöka anpassa sig till andra för att bli accepterad. När jag började jobba med mig själv så började resan mot den jag verkligen är, jag visste nog inte då vad det innebär, jag visste bara att jag var tvungen att ändra på mig för jag vantrivdes med mig själv, jag var trött på å ständigt vara rädd, trött på att styras av mina begränsningar, mitt bagage, jag visste att det fanns mer i livet och det ville jag ha, jag ville ha ett helt liv, jag behövde förstå mig själv, bli medveten. Allt detta visste jag inte att jag ville då men nånstans så var det ändå så jag kände men kunde inte sätta ord på det, idag förstår jag min längtan. Jag tänker så här kring det att försöka passa in- när vi inte accepterar oss själva för den vi är, när människorna runt oss inte heller gör det så försöker vi istället passa in i deras ”värld” och syn på hur man ska vara, problemet med det är att vi kommer längre ifrån oss själv- vårt inre, vår sanning- vi har alla en egen sanning och det är den vi ska hitta och följa, inte någon annans, sen kan man ju tycka samma, gilla samma- att det finns en gemenskap osv och det är inget fel i det. Jag tror att ju längre ifrån oss själva vi är desto sjukare blir vi, ju dåligare mår vi och desto olyckligare är vi.
När min son Elias kom och det visade sig att han har ett handikapp så ”vakande” jag ur min slummer, jag tror det var chocken som gjorde det, jag var verkligen oförberedd (visst, ingen är väl beredd på att få ett barn som har handikapp eller nån sjukdom, men jag var ju inte ens 30 och det har man ju alltid hört att “risken” är större att få ett barn med DS när man är 30?hade jag läst på om det så hade jag fått veta att det föds fler barn med DS av yngre mammor för de inte gör testerna man kan göra för att kolla sånt.) Jag ångrar inte Elias en sekund. Jag började se mitt liv, mig själv och min omgivning med nya ögon. Jag började bryta mig loss från bojor jag skapat själv men som även andra satt på mig, jag slutade kämpa för att passa in- eller jag insåg nog att jag inte ska det eller behöver det. Jag var nog rätt jobbig som plötsligt började säga ifrån, stå upp för mig själv, jag ville prata om saker, försöka förändra, jag började kämpa för mitt liv och mig själv, jag började söka, hitta och tala min sanning- det jag tror på och det var inte alltid populärt kan jag säga?. Dessutom började jag i en “sekt”??japp- “tarotsekten”??, förskräckligt??. Å meditera, vad ska det va bra för eller kurser- ska man gå kurser hela livet- vad blir man av det då?det blev många förändringar på kort tid kan man säga?många steg utanför trygga boxar för både mig och de runt mig.
Jag började även känna mer och mer hur jag satt fast, jag hade kommit ganska långt med att jobba med känslor, rensa i gammalt osv men jag hade en stor bromskloss i mitt liv som jag var tvungen att gå vidare ifrån och det gjorde jag tillslut. Efter det har jag kunnat jobba ännu mer för att komma till min självkärlek, jag har rensat ännu mer i gammalt, släppt massor, insett vad jag förtjänar och vill, till viss del iaf, jag har rensat bort så mycket som inte är jag att den jag verkligen är har börjat vilja ta plats och visa sig och jag kan säga att det är en ovan känsla att gå från att vilja vara osynlig till att vilja synas?samtidigt som det börjar kännas mer som jag. Får se vart det slutar?.
Jag kämpar inte på samma sätt för att passa in längre för jag har insett att det går inte och jag vill inte. Jag måste ”passa in” på de sätt som jag mår bra utav, jag måste följa min känsla, sanning och väg, jag har gått emot den tillräckligt i mitt liv. Sen så ska jag erkänna att det inte alltid har varit eller fortfarande är så lätt när man har ett ego som skyddar och vill lägga sig i, min största beskyddare. Jag fastnar lätt i huvet- saker ska gärna grubblas sönder och kännas på hundra gånger så det gäller att jag hittar en bra balans så jag kommer framåt, bara en “liten” utmaning?.
Så, var beredda på att andra kanske inte gillar de förändringar ni gör i livet och er själva, när ni slutar anpassa er eller försöker passa in i något som inte är ert, men för er egen skull, fortsätt ändå?
?Kram?
