Jag har alltid blivit placerad i olika boxar och fack för att passa andras behov, som dotter, syster, som sambo, som mamma, i yrkeslivet, överallt ska man passa in i en viss bestämd form. Längs min resa så har jag förstått mer och mer mina egna behov och vad jag vill, en av mina största drivkrafter har hela tiden varit frihet, ett ord som betyder olika saker för olika personer. Jag ser nu, just idag, ännu tydligare hur lite jag vill vara i de där jäkla boxarna, för jag känner och märker hur lätt jag faller in i andras behov, andras boxar. Och jag är så jäkla trött på att ständigt anpassa mig efter andra och andras behov, jag har också behov och jag avskyr alla jäkla boxar och ”normer” man ska passa in i. Man får faktiskt göra saker på sitt sätt, man får faktiskt ta tid för sig själv när man behöver, man får faktiskt skapa sin egen framtid och sitt eget liv utan att göra som alla andra. Och då kommer vi till ytterligare en box, arbetslivet?jag har aldrig känt mig hemma på en endaste arbetsplats och jag kan verkligen inte jobba bara för att få ihop pengar varje månad, jag har försökt så många gånger- även idag med mitt jobb, jag avskyr det men fastnar i att jag inte vet hur jag ska komma loss och vidare pga av ekonomin. Jag är dessutom uppväxt med att man ska slita för sina pengar men jag vill inte slita och harva tills jag går i pension, nä för fasiken, jag vill ha den livsstilen och friheten en pensioner har redan nu där jag har friheten att göra det jag vill, när jag vill och jobba med det jag tycker är kul, varför ska man slita halvt ihjäl sig i flera år, ständigt jobba för den där semestern och bara vara i överlevnad där emellan- nä fy, jag vill leva hela tiden.
Så, den där inre rösten va det jag började detta inlägg med och min inre röst har många gånger satt stopp för mig kring just detta, typ talat om att- nä men det är inte så farligt, det finns inga andra jobb ändå, det är bättre du stannar där du är för du vet vad du har och hur ska det gå ekonomiskt, bla bla bla?.
Men nu har jag kommit till en punkt där det inte längre går att vara på samma plats, utsidan måste anpassa sig till min insida och inte tvärtom som det många gånger varit förut. För jag vill leva på det jag tycker är kul, som mina kurser, att vägleda människor till större medvetenhet, göra sånt jag känner ger mig en mening och som jag vet ger mening för andra.
Jag vill leva, varje dag och inte bara överleva. Det betyder inte att jag slutar vara mamma till mina barn, nått som deras pappa ofta påpekat- att man måste alltid finnas till för dom, ända tills de är 18 år, och jo visst det är klart man ska och även många år efter det, men jag kan inte glömma av mig själv, jag har också behov och jag blir en bättre mamma när jag tar hand om mig själv också?man måste dessutom inte göra saker på ett bestämt sätt, man kan gå utanför boxar, det är faktiskt tillåtet?
Sen så vet jag att det inte är helt lätt att ta sig ut ur vanor, normer, boxar och det som är tryckt och bekvämt oavsett hur trött man är på det, jag har jobbat mycket med det där själv och vet hur svårt det är. Men det är också detta mina kurser handlar om, att lösgöra bagaget man bär med sig på insidan som hindrar oss från att komma loss och våga ta steg ut till nya äventyr.
Kommentera gärna vad det är du ofta fastnar i som din röst i huvet ofta pratar om som då påverkar ditt liv på ett eller annat sätt??och har även du tröttnat på att sitta fast på något sätt så kommentera med ett ❤️så skickar jag länk till hemsidan och mina kurser.
Ha det bäst?
Susanne
