Jag och mitt ex har haft en minst sagt utmanande relation genom åren, hade vi inte haft fyra barn ihop hade jag gladeligen stängt dörren för längesen. Han är dessutom en av de karmiska relationerna jag fått jobba med.

Vi separerade 2018 men jag visste under många år att jag inte ville va ihop med honom tyvärr. Men det fanns ingen tro på mig själv, jag hittade inga jobb, min inkomst va låg och jag hade med mig att har man barn ihop så stannar man i stort sett, det låg liksom underförstått. Men nu kan jag se att jag skulle gjort slut redan under första halvåret, men jag såg inte de röda flaggorna alls, det tog ett tag. Relationen blev väldigt nedtryckande längs vägen och full av negativitet, kontrollbehov och kvävande med noll utrymme för personligt och själsligt växande, så det fanns inget val än att gå tillslut. Jag la många år på att försöka fixa oss, tillslut tog energin och viljan slut.

För mig va det viktigt att komma till punkten där jag kände att jag kan klara mig själv och utan risk för att jag skulle vilja springa tillbaka till honom igen, för det hade jag redan sett hända flera gånger i släkten, med mina föräldrar ett par gånger, en av mina bröder, en morbror, och jag vägrade ha det så med mitt ex. Känslorna för honom svalnade nog rätt snabbt genom åren, det va beroendet av honom som va den stora grejen, ekonomiskt beroende och en stark känsla av att jag inte skulle klara mig i livet utan honom. Men som tur va så löste det sig tillslut😅💪.

Efter separationen började uppbyggandet av mig själv men det tog ändå ett tag att släppa den där rollen av att fixa relationen, för jag ville att det skulle funka, men han hade slutat vilja sedan länge. Med tiden såg jag de röda flaggorna, hur han subtilt manipulerade, tryckte ner för att få som han ville, kommunikationen blev inte bättre, han förutsatte att jag va med på saker utan diskussion osv. Ju mer jag läkte och blev starkare i mig själv ville jag börja förändra och fixa grejer kring barnen, från smått till stort, men han vill inte ha förändringar. Så hela vägen har jag fått stångas för minsta grej och mötts med ilska, bångstyrighet eller tysthet.

Men innan så flöt det på, för jag var medgörlig, tyst och “snäll”, jag blev ett problem ju mer jag kunde säga ifrån, uttrycka mina behov och slutade anpassa mig och göra allt han ville. Så ja, det har verkligen varit en utmaning efter separationen plus allt känslomässigt han triggat längs vägen, tyckanden om vem jag är och hur man bör vara som mamma. Alla knappar han kunnat hitta för att trycka ner, pikar, känslomässig manipulation.

Men jag har också tagit på mig mycket mer än jag behövt, tagit ansvar som inte varit mitt- men det har också varit en överlevnadsstrategi jag fortsatte bära på, tills jag kunde släppa den. Men det har gått stegvis, såren va djupa, med olika vinklar, kopplingar från tidigare liv, händelser I detta liv jag behövde förlåta mig själv för, förväntningar jag ändå hade på honom som pappa och man. Mitt mål har ändå alltid varit att det ska funka, men med omogna människor funkar det inte.

Det viktiga är också att titta på alla vinklar, vad personen gör som påverkar, se sanningen där men att också ta ansvaret för den egna delen, vad behöver man själv släppa taget om, se, rensa ut osv. För trotts konflikter, drama och kaos i en relation så är man alltid två.

Förra hösten flyttade jag till stan, en dröm jag haft sen tonåren, och jag behövde miljöombytet, bland annat så bodde nästan alla de med karmisla kopplingar till mig inom samma ort, vilket kändes sådär. Men redan 2 veckor innan flytten började så kom kaoset, han ville inte godkänna adressändringen på yngst sonen, för jag ville byta skola men det ville inte han. Fegisen va inte ens man nog att diskutera saken, kommunikationen har alltid varit en enorm utmaning med honom. Så tillslut fick skatteverket bestämma. Jag fick lite vägledning runt det här, att vara stark på sätt jag inte varit innan, och ja, det har jag fått vara, för jag bråkade inte mer om saken. Vilket faktiskt gav rätt stor stolthet till mig själv ❤️.

Men ett tag senare fick jag en rejäl personlig utmaning och verkligen hålla mig själv grundad i situationen. Jag ville åter igen göra en förändring kring ett av våra barn, vilket inte alls togs emot positivt, som vanligt. Och efter flera år av motstånd och stångande kom jag till en bristningsgräns, ska tilläggas att jag då också runt den perioden hade sett mörkare grejer som påverkat mig genom åren kopplat till karman, demoniska energier, förbannelser osv som kommit från  min omgivning för att förstöra mitt liv, både fysiskt och själsligt.

Så när sista droppen kom fick jag med ren viljestyrka välja att inte gå in i hämnd, att inte kasta tillbaka nån skit på honom, att inte göra nått utan släppa det. För jag visste instinktivt att jag skulle kunna göra nån typ av “skada” eller påverkan på honom av all den ilska jag var i, men jag kände också starkt att gör jag det så skapar jag en ny koppling till honom i energin mellan oss, vilket är det sista jag vill.

Så styrka kan se ut på olika sätt och valen vi gör speglar det vi byggt upp inom oss❤️.

Och de karmiska relationerna visar vad vi behöver läka och släppa taget om på djupet. De har kopplingar vi behöver se som fortsätter att påverka även i nutid. Gamla band med sår och trauman själen burit på länge och skapat låsningar, upprepande mönster och beteenden som håller oss tillbaka tills vi släppt taget.

Mitt ex har visat mig mycket om mig själv, vem jag inte är, vem jag vill vara, destruktiva mönster och beteenden jag burit på. Han har hjälpt mig väcka mitt inre lejon, urstyrka och beslutsamhet. I tidigare liv var han prästen som skulle tygla den kvinnliga kraften och idag känner jag den där “häxan” i mig igen❤️ rebellen mot normer och kvävande boxar, hon som älskar igen och känner kraft och förening i både kropp och själ.

Den karmiska relationen skapar inre splittring mellan kropp och själ, i läkningen och frigörelsen förenas du igen i dig själv❤️.

Tills vi hörs igen❤️❤️

Susanne