Du gör resan in i dig själv för din egen skull först, du läker generationer av obalans genom din kropp, du rensar ut det som inte är du och bygger upp en styrka du inte ens kunde ana fanns inom dig, du bryter det så kallade arvet.

Sen, när du står där stadig och stark, medveten och balanserad i din egen styrka och själs kraft är du vägvisaren för andra. Du är stark när andras styrka svajar, du är stadig och trygg när andra faller, för din styrka och tillit inspirerar så de åter kan resa sig och fortsätta framåt på sin väg.

Din resa hjälper andra på deras resa för du har gjort den själv. Du vet vad det innebär, du har kämpat, gråtit och velat ge upp flera gånger, du vet hur de känner.

Behöver du hjälp på din resa, oavsett hur långt du kommit. Vill du inspirera andra. Team Livsinspiration hjälper människor mot andligt och själsligt uppvaknande, vi har gjort och gör resan själva och vet hur tuff den kan vara. Inne på livsportalen finns det du behöver för att se dig själv och väcka den gudomliga varelse du är.

www.livsinspiration.com

?Trevlig helg//Susanne?

Hej på er!

Förra veckan va det kurshelg med Tarotskolan, del 7 av 8. Jösses, kan knappt förstå att jag snart gått alla delar, det känns som jag nyss började?. Men denna gången va vi iaf inne och pratade mycket om det jag skrev om sist, nämligen varför man inte ”bara gör” och även om jag redan egentligen visste så fick vi med oss mer kunskap om det. För den som inte har koll så är det hjärnans flykt och försvarssystem som kickar igång när vi går utanför vår trygghetszon, egot reagerar efter våra tidigare erfarenheter och kan inte förstå att det inte är farligt att utmana sig själv. Så när hormonerna som är kopplade till detta försvar sätter igång så minskar det hormon som håller oss lugna och faktiskt gör att vi kan följa mer det vi vill. Man kan förebygga genom meditation men också genom att vara medveten varje dag hur man reagerar i olika situationer och att ta 5-10 minuter i lugn när man känner/märker att försvaret sätter igång vilket kan bli många gånger på en dag?.    Det va en enkel förklaring.

Helgen bekräftade lite sånt jag känt själv den senaste tiden, att jag måste ta mer plats-synas och höras mer?och min utveckling kan bara gå framåt nu när jag ”gör” mer, utmanar mina trygghetszoner, går utanför boxarna, för jag har kommit så långt som jag kan i min utveckling. Så denna helgen gjorde vi det officiellt att det är jag som ska fortsätta driva Tarotskolan då både Therese och Staffan fortsätter vidare med annat, även om de kanske gästspelar nån gång, vem vet. Och det är ett stort kliv ut i det läskigt okända för mig men samtidigt så vill jag så gärna föra tarotskolan vidare för kurshelgerna har gett mig så otroligt mycket. Bara för ett år sen så grät jag av bara tanken på att bli filmad och prata om det vi gör på kurserna och nu står jag här som den nya förvaltaren, det är ganska mycket som har hänt på ett år och sen jag började våren 2018 så har min inre utveckling varit enorm och jag vet att hade inte Therese och Staffan litat på att jag fixar att driva tarotskolan så hade de inte frågat. Det är stort och det är läskigt men samtidigt en fantastisk möjlighet som jag inte ens har övervägt att tacka nej till. Tarotskolan finns på Facebook, gå gärna in och kolla?.

??Kram??

Hej!

Har du nån gång känt att ”det där vill jag göra, det hade vart kul” och det riktigt bubblar i hela kroppen när du tänker på det men så stannar det bara där, som nått du skulle vilja göra, men det blir inte mer. Sånt är så frustrerande tycker jag för så gör jag ofta och jag vet inte varför. Jag känner att det är nått som vill komma fram, jag kan till och med gå i flera dagar, veckor och månader och veta vad jag vill göra men det är så himla stort kliv att faktiskt ”göra” och då börjar jag tänka och känna att det är nått fel på mig, att jag är trasig på nått sätt för att jag vill så mycket men det tar stop och inget blir gjort.

Något som varit och fortfarande är viktigt i min personliga utveckling är att förstå mig själv, förut innan jag började så bara allt hände i och runt mig, jag kände en massa jag inte förstod, jag reagerade automatiskt på mycket, jag va ofta arg och frustrerad men så är det inte längre. Det känns som det här ”stoppet” jag känner inom mig är något automatiskt som jag inte förstår än. Kanske, antagligen?behöver jag utmana mig själv mer, kliva ut ur min trygga zon oftare för att lösgöra stoppen i mig och det är läskigt?men man ska ju liksom komma upp på det första trappsteget nån gång också och inte bara fortsätta vänta på det perfekta tillfället eller på att man ska känna sig mer redo för det kommer ju inte ändå- har iaf jag upptäckt?.

Varför ska det va så svårt? Eller gör man det bara svårare än det är? Eller är det så att man jämför sig med andra som verkar ha lättare för att ” bara göra” och då skapar man ett hinder? Jag vet inte, funderar mycket på sånt här nu men att dela med mig om det kanske är första steget på trappan??

Kram

Hej på er!

Igår testade jag ett annat sätt än jag brukar för att väcka upp och gå in i känslor. Musik, meditation och frigörande dans är de sätt jag oftast använder när jag jobbar själv?

”Problemet” igår va att jag inte hittade rätt musik för att komma åt känslan jag ville få fram men så fick jag till mig att jag ska skriva så det gjorde jag, sida efter sida om hela situationen, jag skrev hela den jobbiga sanningen och att se orden, att vara helt ärlig mot mig själv gjorde att jag kom till de känslor jag behövde. Det va jobbigt, mycket skuld och skam, sorg och tårar men det är sånt här som är så frigörande. Och efter det kom det nya insikter om andra grejer precis som att ett lager behövde tas bort för att se det, typ?

Va inte rädda för att jobba med känslor, det kan va tufft att gå igenom, jag vet, men vill man ha en förändring så behövs det?

Kram

Hej på er!

Det är en rätt märklig känsla när man går runt bland människor efter man har släppt på något eller när något har fallit på platts på insidan för man känner sig annorlunda och man tycker liksom att det borde märkas, att andra skulle se det också, men ofta gör dom inte det. Så det känns som man går runt i sin lilla bubbla av förändring helt obemärkt. Detta har hänt mig några gånger det senaste året. Men det kanske inte är så konstigt iof att ingen på tex Ica lägger märke till det, hellre då att de viktiga personerna i ens liv märker det och framför allt en själv?.

Kram

Hej hej!

Så länge jag kan minnas så har jag varit mörkrädd. För några år sen så gick jag några gånger till ett medium som berättade att jag lyser så starkt att det drar till sig massa energier- jag är som ett smörgåsbord. Det förklarar ju varför jag känner mig jagad i mörkret och ofta sånt obehag- usch. När jag var liten och gick promenad hos min mormor så envisades hon alltid med att gå utan ficklampa på kvällen- det var hemskt, jag vill aldrig gå sist om vi är flera stycken- det som jagar mig kan få ta nån annan istället?.

Jag har en kompis som bor på landet och de har ingen utebelysning- alls?och det känns så tydligt att ”de” kommer när man går ut i mörkret. När Elias var liten och vi hade hälsat på henne så blev jag jätterädd under tiden jag knäppte fast honom i bilstolen och jag försökte skynda mig, det kröp i hela kroppen, så tittar Elias bakom ryggen på mig, som om det faktiskt var nån där och jag trodde jag skulle hoppa ur skinnet?

Värst är det när jag inte mentalt förbereder mig, när jag glömmer sätt upp skydd så jag inte går in i rädslan, men jag glömmer ofta av det, speciellt eftersom jag undviker mörker så mycket jag kan. Ett tag tänkte jag att jag hade stora vingar som flaxade bort energierna eller i alla fall höll dom på avstånd. När jag blir rädd inomhus är det ofta för hjärnspökena kommer igång efter nån läskig film eller nått och då kommer fantasier om allt möjligt lebbigt igång- då tänker jag att en stor ljusstråle går genom hela mig och upp över huvet till himlen typ och att det ljuset ”skrämmer” iväg och det brukar hjälpa.

Jag har gjort andekontakter på kurser och så men aldrig varit rädd vid de tillfällena så det känns som jag behöver redan ut mer vad som är vad.

Den senaste tiden har jag börjat känna att det vore spännande att besöka ett spökhus eller nått- för att få känna mer hur det känns kanske också utan att bli så rädd- förhoppningsvis ?. Jag tänker att min rädsla kanske beror på att det är nått okänt som jag inte förstår och tror att jag inte kan kontrollera. Förr när jag tittade på Det Okända så blev man ju jätterädd, speciellt när de prata om ”spöken” som störde på nätterna och när jag tittar på skräckfilm så är det de där folk blir besatta av demoner och sånt som jag tycker är värst?nu för tiden så undviker jag faktiskt skräckfilmer- iaf de jag vet är jobbiga för mig- så mycket jag kan för jag mår inte bra av dom. Det känns ju rätt onödigt om jag ändå sitter med en kudde och blundar halva filmen?

Igår kväll hände nått som jag inte kan minnas har hänt förut- jag gick ut i köket och när jag tittade ut genom fönstret på mörkret bakom gatubelysningen så tänkte jag att dit vill jag gå?kan säga att jag blev förvånad över mig själv men tänker att det är ett bevis på den trygghet jag börjat känna i mig själv tack vare allt jobb jag gjort med mig själv de senaste åren. Men jag vill inte göra det själv, jag känner iaf just nu att jag behöver nån med mig för att inte gå in i den där paralyserande rädslan som kommer i mörkret?nån som kan hjälpa mig känna och förklara saker, det kanske kan bli mitt projekt i sommar- att ” gå in i mörkret” ??

Kram på er?

Hej hej!

Här om dan tog jag ett ganska rejält steg utanför min trygghetszon, det är något som jag för typ ett halvår sen nästan grät av bara tanken på att göra, jag har i några månader gått och funderat på det och känt att jag vill men inte vågat, för ett par veckor sen provade jag lite men det kändes jobbigt så jag återgick till att fundera på det istället men så tillslut kände jag att det va dax att ta tag i det och sluta skjuta upp det. Jag satt i över en timme och laddade för att våga, vad kan det nu vara som jag pratar om?jo, jag har filmat med mobilen när jag pratar om och visar en Tarotlek som jag lagt ut på Facebook, bl.a. på min egna sida, inget jätte avancerat, videon är på ca 5 minuter, men för mig personligen är det ett enormt steg.
Jag har haft min sida Intuitiv Tarot & Vägledning nu ett tag och jag tycker det är svårt att hitta folk som vill ha vägledning och tillslut insåg jag att jag kanske måste synas mer så människor får se att det faktiskt finns en person som driver sidan, då är videoklipp med mig som visat eller pratar om nått en bra början iaf. Men som jag skrev så har det tagit ett tag från tanke till handling??.

Tanken är att göra några fler filmer där jag visar både tarot kort och orakelkort- jag brukar själv kolla både bilder på Google och filmer på youtube innan jag köper kortlekar så jag vet vad jag köper, så det känns som en kul grej att göra det själv, men även om annat. Det känns som jag behöver göra något nytt, nått som inte många gör redan på många andliga sidor?sen frampå när jag är mer van och bekväm framför kameran vill jag göra andra, mer personliga videor?det är iaf tanken så får vi se om det blir så??. Det är rätt häftigt att tänka vilken utveckling jag gjort i mig själv på bara 6 månader och även om det har varit tufft många gånger så är det värt varje sekund för man blir en bättre version av sig själv ju mer man jobbar med sig själv??

Denna veckan har jag även fått väldigt bra besked angående min sons assistans?den blir förlängd och dessutom fick han fler timmar????så nu kan jag andas ut och fortsätta jobba med honom?jag har ju verkligen försökt att inte oroa mig över detta men så när jag fick hem utredningen och såg vad handläggaren skrivit så kände jag hur det släppte spänningar i kroppen och jag blev sååå lättad och grät lite av både glädje och lättnad?så uppenbarligen har jag oroat mig, kanske mer än jag trodde. ??

Ni får ha en fortsatt trevlig helg, själv ska jag spendera den med mina barn och samtidigt fundera ut vad nästa video ska handla om. Kolla gärna in min sida Intuitiv Tarot & Vägledning där jag läger ut dom och även annat.

Kram Susanne

Hej på er!

Det går lite upp och ner med mitt skrivande här, det är inte alltid jag känner inspiration och det är mycket som händer, mycket inre utveckling, insikter, känslor osv men även oro över framtiden då min sons assistans ska få nytt beslut om en dryg månad och eftersom det är jag som jobbar med honom så vet jag ju inte om jag har ett jobb i maj, typ. Jag försöker att inte oroa mig för mycket, jag har levt i oror alldeles för mycket redan i mitt liv men det går ju inte att undvika helt. Dessutom väntar jag på ett läkarintyg som måste skickas in denna veckan som behövt ändras så det blir rätt och det är lite lätt stressigt, nu e det liksom sista chansen att få det rätt för det finns inte tid för fler ändringar?

Den senaste tiden har jag märkt att jag reagerar annorlunda när det händer nått jämfört med förut, ett exempel va för 1,5 vecka sen när bankomaten på ICA tog mitt bankkort för det va nått fel på bankomaten, hade detta hänt för några år sen så hade jag blitt stressad och sur att det hände för det var så jag ofta reagerade förut när nått oväntat och krångligt hände, men inte denna gången- Jag såg lösningar snabbare och fastnade inte i problemet och jag blev nyfiken på vad detta skulle lära mig eller visa vilket jag ju förstod rätt snabbt-att jag är tryggare i mig själv och kan hantera saker, livet, mycket bättre nu än förut och det känns rätt bra faktiskt. Men jag är ju inne i en ”förstå mig själv” process och det är rätt bra när livet visar, då är det bara att följa och vara uppmärksam.

Jag har rätt nyligen upptäckt det här med numerologi- känner mig typ sist i världen?för jag köpte en bok och det va ju hur kul som helst att räkna ut allt och läsa sida efter sida om mig själv- för jag kände ju igen i stort sett allt och det som jag inte kände igen lika mycket kunde jag ändå förstå?jag tänker att ju mer man jobbat med sig själv ju mer ”stämmer det” för man förstår sig själv mycket bättre. Jag kände mig lite som en detektiv och ville dela med mig så jag la ut ett evenemang på min sida-Andlig kväll med tema numerologi, för jag vill att även andra ska få ha lika kul som jag? så om du vill komma får du kolla in min sida Intuitiv Tarot & Vägledning på Facebook, det är på torsdag och finns platser kvar??

Kram Susanne

Hej på er!

Jag tänkte fortsätta lite med temat att passa in eller försöka anpassa sig till andra för att bli accepterad. När jag började jobba med mig själv så började resan mot den jag verkligen är, jag visste nog inte då vad det innebär, jag visste bara att jag var tvungen att ändra på mig för jag vantrivdes med mig själv, jag var trött på å ständigt vara rädd, trött på att styras av mina begränsningar, mitt bagage, jag visste att det fanns mer i livet och det ville jag ha, jag ville ha ett helt liv, jag behövde förstå mig själv, bli medveten. Allt detta visste jag inte att jag ville då men nånstans så var det ändå så jag kände men kunde inte sätta ord på det, idag förstår jag min längtan. Jag tänker så här kring det att försöka passa in- när vi inte accepterar oss själva för den vi är, när människorna runt oss inte heller gör det så försöker vi istället passa in i deras ”värld” och syn på hur man ska vara, problemet med det är att vi kommer längre ifrån oss själv- vårt inre, vår sanning- vi har alla en egen sanning och det är den vi ska hitta och följa, inte någon annans, sen kan man ju tycka samma, gilla samma- att det finns en gemenskap osv och det är inget fel i det. Jag tror att ju längre ifrån oss själva vi är desto sjukare blir vi, ju dåligare mår vi och desto olyckligare är vi.

När min son Elias kom och det visade sig att han har ett handikapp så ”vakande” jag ur min slummer, jag tror det var chocken som gjorde det, jag var verkligen oförberedd (visst, ingen är väl beredd på att få ett barn som har handikapp eller nån sjukdom, men jag var ju inte ens 30 och det har man ju alltid hört att “risken” är större att få ett barn med DS när man är 30?hade jag läst på om det så hade jag fått veta att det föds fler barn med DS av yngre mammor för de inte gör testerna man kan göra för att kolla sånt.) Jag ångrar inte Elias en sekund. Jag började se mitt liv, mig själv och min omgivning med nya ögon. Jag började bryta mig loss från bojor jag skapat själv men som även andra satt på mig, jag slutade kämpa för att passa in- eller jag insåg nog att jag inte ska det eller behöver det. Jag var nog rätt jobbig som plötsligt började säga ifrån, stå upp för mig själv, jag ville prata om saker, försöka förändra, jag började kämpa för mitt liv och mig själv, jag började söka, hitta och tala min sanning- det jag tror på och det var inte alltid populärt kan jag säga?. Dessutom började jag i en “sekt”??japp- “tarotsekten”??, förskräckligt??. Å meditera, vad ska det va bra för eller kurser- ska man gå kurser hela livet- vad blir man av det då?det blev många förändringar på kort tid kan man säga?många steg utanför trygga boxar för både mig och de runt mig.

Jag började även känna mer och mer hur jag satt fast, jag hade kommit ganska långt med att jobba med känslor, rensa i gammalt osv men jag hade en stor bromskloss i mitt liv som jag var tvungen att gå vidare ifrån och det gjorde jag tillslut. Efter det har jag kunnat jobba ännu mer för att komma till min självkärlek, jag har rensat ännu mer i gammalt, släppt massor, insett vad jag förtjänar och vill, till viss del iaf, jag har rensat bort så mycket som inte är jag att den jag verkligen är har börjat vilja ta plats och visa sig och jag kan säga att det är en ovan känsla att gå från att vilja vara osynlig till att vilja synas?samtidigt som det börjar kännas mer som jag. Får se vart det slutar?.

Jag kämpar inte på samma sätt för att passa in längre för jag har insett att det går inte och jag vill inte. Jag måste ”passa in” på de sätt som jag mår bra utav, jag måste följa min känsla, sanning och väg, jag har gått emot den tillräckligt i mitt liv. Sen så ska jag erkänna att det inte alltid har varit eller fortfarande är så lätt när man har ett ego som skyddar och vill lägga sig i, min största beskyddare. Jag fastnar lätt i huvet- saker ska gärna grubblas sönder och kännas på hundra gånger så det gäller att jag hittar en bra balans så jag kommer framåt, bara en “liten” utmaning?.

Så, var beredda på att andra kanske inte gillar de förändringar ni gör i livet och er själva, när ni slutar anpassa er eller försöker passa in i något som inte är ert, men för er egen skull, fortsätt ändå?

?Kram?

Så länge jag kan komma ihåg så har jag försökt passa in, jag har anpassat mig efter andra så gott jag har kunnat men det har liksom inte räckt, jag har nog kämpat emot omedvetet. Och det är nått jag har fått höra ska ni veta, jag minns inte jätte mycket från när jag var barn, mitt ljus och min viljestyrka dämpades nog ganska tidigt, som vuxen gjorde jag allt jag kunde för att göra det bra för andra och jag satte mycket press på mig själv och det skulle helst va på mitt sätt för det va ju det bästa sättet, fanns nog en gnutta kontrollbehov med i bilden. Samtidigt var mitt självförtroende och min självkänsla på bott på den tiden så jag vågade inte ge mig ut i den stora läskiga världen, jag var enormt otrygg i mig själv, rädd för allt och övertygad om att jag aldrig skulle kunna klara mig själv. Jag har fått höra många gånger ”att jag inte jobbar, jag bidrar inte” för det måste man ju göra. Ingen förståelse alls, jag har läst och fått fyra barn, varav ett med handikapp så jag tycker jag har gjort vad jag kunnat. Jag har också varit väldigt bra på att gömma undan allt jobbigt för både mig själv och andra, jag tryckte hela tiden tillbaka mina känslor så tillslut låg de precis under ytan och pyste ut då och då vilket va väldigt jobbigt, jag ville ju inte visa dom eller ens känna dom. Samtidigt hade jag svårt att prata om mina känslor, kommunikation fanns knappt hemma när jag växte upp, man pratade typ om det nödvändigaste men inte mer. Så som vuxen blev jag ofta arg eller upprörd och det är ju inte bra, nej nej, samtidigt så förstod jag inte vad eller ens varför jag kände som jag gjorde- jag var väldigt omedveten om mig själv. Som vuxen har jag också ofta fått höra att jag är blyg, för tyst, lat för att jag inte städar eller lagar mat osv. Innan barnen kom fanns det mer ork, tid och lust för sånt, varför ska man krypa runt på golvet och städa hela dan när leksakerna ändå är utslängda efter ett par timmar igen, helt meningslöst- då lägger jag hellre tid på annat som att leka med barnen. Och det här med att jag är blyg och tyst, jag kanske inte hade nått att säga, jag kanske inte fick en syl i vädret för alla andra babblade och det kanske helt enkelt va så att jag inte ville säga nått för personerna och samtalen va ointressanta. Men tydligen är man konstig om man inte pratar hela tiden? Jag la press på mig själv att försöka vara mer social men det gick inte alltid så bra. Idag, eftersom jag jobbat så mycket med tryggheten i mig själv, så känner jag mig inte längre lika blyg och osocial som då, jag har förstått och accepterat att jag är tyst men med rätt människor så kan jag va enormt social, men jag har inga problem med att tyst betrakta och lyssna också, det kan va rätt skönt ibland, och jag pratar med de jag vill, jag umgås med människor som låter mig vara den jag är och som är intresserade av att höra vad jag har att säga. Att försöka prata med nån som inte är intresserad av vad jag har att säga har jag upplevt många gånger, det ger en enorm känsla av avvisning och man blir arg och besviken och det känns som man inte är värd att lyssnas på. Nu när jag bor själv så städar jag när jag själv vill, diskar när det behövs och lagar mat utan att nån har eviga åsikter om hur och när det ska göras och det är sååå skönt.

Har ni mött personer som aldrig är nöjda vad ni än gör? Det har jag och tillslut har jag insett att det är den andra personen som har problem och det är inte jag som gör fel, iaf inte bara. Jag har försök och försökt, senaste gången tyckte jag själv att det hade gått jätte bra, jag ansträngde mig verkligen men fick ändå höra sen att jag betett mig konstigt och jag var ”fel”. Då tänkte jag att jag skiter i å anstränga mig mer för det spelar ändå ingen roll vad jag gör så är det ändå inte bra. Så jag tänker fortsätt va konstig för det är det jag är bra på?.

Jag har brutit mig ut ur många bekväma boxar, både mina egna och andras, jag vill va fri att vara mig själv, inte anpassa mig för andras bekvämlighet- då utmanar jag hellre, kliver ut ur normen och kanske leder det till att nån annan gör samma sak. ??

?Kram?